Personligen tycker jag att alla har gjort fantastiska projekt, både med bilder och text! Jag har hittat mina favoritbilder hos alla och envar.

Men nu fokuserar vi på deadline för tidningen innan vi förhoppningsvis får ta helg. Känns märkligt att inte ha någon mer uppgift att lämna in. Så istället för att jobba med bildsekvens och text, i dagarna två, kommer jag förmodligen njuta av vädret (regn eller sol, doesn’t matter!!), ta hundpromenader och sova! För på måndag drar vi igång igen, utställningsbilderna ska väljas och printas. Jag ser fram emot det väldigt mycket! Vernissagen är, som Ni kanske redan uppmärksammat, den 31 maj på Galleri Kontrast i Stockholm. Vi ses väl där?

Fick kritiken "naturporr" under examinationen. Vilket jag är stolt över, så jag bjuder på en sån bild från min sekvens. Tagen på Simba A camp site vid kanten på Ngorongoro kratern.

Share on Facebook

Jag har inte fått ihop texten till projektet då det någonstans låser sig. Jag har så mycket jag vill berätta och förklara att jag inte riktigt vet var jag ska börja, eller sluta för den delen. Så nu har jag, efter att åtminstone fått ihop ganska okej stycken, tagit ett annorlunda grepp på problemet.

2012-05-06 Text och bild, redigeringen fungerar väl på samma sätt?

Tillägg, kl 13:58
Och efter en snabb utvärdering kan jag bara säga att den här metoden fungerar alldeles utmärkt för min del! Efter en timme har jag kommit längre än vad jag gjort på flera dagar. Resultatet blir inte alls som jag tänkt mig, det blir lite mer konstnärligt. Lite roligare, förhoppningsvis. Snart är det bara sömmarna som ska sys ihop innan jag kan känna mig mer färdig och nöjd än på riktigt länge.

Share on Facebook

Känner mig lagom desperat efter att inte fått några napp på de ansökningar jag har skickat ut hittills, så jag är öppen för förslag! Sommarvik, längre vik, fast, tillfälligt… allt av intresse! Får jag ha en kamera i handen är det givetvis ett plus men inte nödvändigt.

Var/när/hur/varför är också något som jag inte fäster så stor vikt vid. Huvudsaken är att vem (arbetskamraterna/chefen) är trevlig.

Share on Facebook

Jag har nog lite svårt för både det ena och andra skulle jag tro. Men oftast inte samtidigt och oftast går det utmärkt att diskutera om varför det är på ett eller annat sätt. Om man kan förklara vad man menar alltså… Jag fastnar gärna på historien jag vill berätta istället för det som de starkaste bilderna jag har vill berätta. Och just nu tycker jag inte att det är de starkaste bilderna som berättar historien och jag förstår den inte. Vilket gör det svårt att förstå vad jag ska skriva för text till… Frustrerande!

Fredagen och hela helgen kommer bestå i bildurval och textredigering. Bildurvalet brukar oftast ge sig av sig självt när man vänt och vridit på bilderna tillräckligt länge, men texten är det jag oroar mig mest för. Jag vet att jag har nog med material och en bra grund och tankesätt hur jag vill bygga upp det. Hur jag ska komma till målet är en helt annan femma då jag haft skrivkramp de luxe nu ett tag. Kan i och för sig bero på att projektet inte blev som jag hade hoppats (på gott och ont) och att jag inte riktigt fått det nya fokuset klart för mig ännu. Just nu hänger inte text- och bildhistorien ihop. Men… “jag har ju hela helgen på mig…” – eller åtminstone nästan. 18:00 på söndag är deadline för utkast 2 av reportaget. Sen ska bildserien vara klara på måndag. Ingen får lämna skolan innan alla är klara. Räknar med en låååååååång natt…

Några darling som mött sitt (nuvarnde) öde kommer kanske senare, är ju en klassiker i de här sammanhangen att göra så. Har inte riktigt tid att redigera om och ha mig just nu.

Share on Facebook

Share on Facebook

2012-04-15 På vår promenad i söndags träffade vi fem grabbar i åldern 7-14 år som var ute och samlade ved. Men just här på bilderna har de tagit en paus och badar i vattendraget som går från bergen ned till byn Baraa utanför Arusha. Vattnet forsar över i sådan hastighet att pojkarna kan åka rutschkana - trots att vattenbron lutar minimalt, om alls, i vattnets färdriktning.

Share on Facebook

Ovan t.v. Morgon i Serengeti Ovan t.h. Gepard som spanar ut över vidderna i Serengeti. Nedre t.v. Safaribilar som försöker få en bra position för att se lejonen som ligger till höger i bild (svårt att se då de ligger ned i gräset). Nedre t.h. Upplyst baobao träd i Tarangire, elefanternas favoritträd.

Elefanter har jag sett i massor så det är svårt att förstå att de väldiga djuren är utrotningshotade men på grund av tjuvskytte är de utsatta. T.v. och ovan t.h. är bilder från Serengeti och nedre t.h. är från Tarangire. Den lilla elefanten kan inte vara mer än ett par månader gammal och tyckte att det var läskigt att gå över diket vid vägen så mamma och ett syskon "hjälper till" genom att knuffa upp hen på rätt sida.

Share on Facebook

Igår blev det ytterligare en tur upp till Ng’iresi, byn vid foten av Mount Meru. Där går projektet mer framåt än att försöka socialisera sig i Sekei där jag mest vandrar runt utan att få någon större kontakt med människor. En del vill inte prata med mig alls och andra vill inte förstå då de inte pratar engelska och jag inte pratar tillräckligt mycket swahili för att vi ska få något större utbyte. Eller så är de bara intresserade av att på något vis få ut pengar av mig.

2012-04-01 Rubens hus vid foten av Mount Meru (som syns i bakgrunden). Köket är den sotiga byggnaden till vänster. Nuvarande bostadshus är den traditionella ler/pinnhus som syns till höger och mellan de båda byggnader skymtar en grå vägg som ska bli familjens nya hem. Huset kommer förhoppningsvis stå färdigt om ett år och har då tagit två år att bygga. Kostnad? Ca 4 miljoner tanzaniska shilling ~180 000 svenska kronor. "Det är så dyrt..." beklagar sig Ruben som tjänar ungefär 9 000kr i månaden och den summan ska försörja hela familjen. Men han har det ganska bra i jämförelse med andra i samma bransch som tjänar mindre än hälften av vad han tjänar.

Nu hälsade jag i alla fall på hos Ruben och hans familj.  Det är verkligen en kontrast till hur vi har det hemma i Sverige. Att få se och uppleva en helt annan kultur på det här viset känns priviligierat samtidigt som man får perspektiv på sin egen tillvaro. I Ng’iresi lever människor långt borta från turismens påverkan som råder i andra delar av Arushaområdet. Även om det finns en viss risk att få ilskna tanzanier efter sig även här när man fotar så är det betydligt lättare än nere i Sekei eller i Arusha. Där måste man mer eller mindre smygfotografera för att slippa fråga och/eller betala. Det är inte riktigt vad jag vill och med en stor systemkamera ganska omöjligt att göra utan att bli upptäckt av någon, speciellt då den låter en del. Det som är mest jobbigt här ute på landsbygden är väl att alla stirrar och de skäms inte för det. En vit människa – vi stirrar! Och ännu hellre måste man ropa ”mzungu” efter mig.

- Yes I know I’m a mzungu, you don’t have to point it out to me, I was born this way… sa jag till Ruben vid ett tillfälle och han bara nickar leende åt mig. Vad han egentligen tänker är omöjligt att säga.

2012-04-01 Hur söt får man bli egentligen? Och då menar jag inte mig själv... Rubens yngsta bror (t.v.) fick tillskott i familjen för två månader sedan, en efterlängtad son. Foto: Ruben (som lärde sig att det inte var så lätt att fota...)

En sedvanlig ”promenad” i grannskapet, som jag alltid tycks vara tvungen att göra när jag går upp till byn, vilket ibland kändes som det enbart är för att visa upp den mzungu som kommit till byn, senare är vil tillbaka hos Ruben. Då kunde jag umgås jag med de många barn som bor grannar med Ruben och med kvinnorna i huset. Jag var med och förberedde dagens lunch (eller om det var middag, framgick inte riktigt men den intogs strax efter 15) tillsammans med Rubens syster. Det skulle serveras banangryta. En gryta gjord på banan med andra ord. Varken mer eller mindre… Hon pratar inte engelska så det blev en del teckenspråk och när det blåste in genom springorna i köksväggen och röken vandrade åt mitt håll tårades mina ögon till hennes stora förtjusning.

2012-04-01 Hela/halva släkten är och hjälper till med disken från gårdagens bröllop. Om jag hade vetat om bröllopet lite tidigare hade jag förmodligen fotat det. Riktigt synd att missa! Med 400 gäster blir det en del disk och resterna som finns kvar går hönsen och hundarna runt och tar reda på.

Jag hade köpt med mig smörgås från lodgen för att jag inte skulle belasta deras redan ansträngda ekonomi. De har många magar att mätta och även om de har det bättre än många andra som är arbetslösa har de inte gott om pengar. Men jag fick en tallrik framställd till mig. En brungul sås med stenhårda kokbananer. Smakar lite som halvt okokt potatis fast ändå inte. Ganska smaklöst med en märklig konsistens. Jag försökte äta med god aptit men tror inte att jag övertygade någon om att jag tyckte att det var gott. Lyckades kanske äta en tiondel av tallriken och kände mig ganska oförskämd som inte åt upp, men jag var ärligt talat rädd för att det skulle komma tillbaka upp igen.

2012-04-01 Ett typiskt hus på landsbygden från insidan. Vem behöver fönster när man kan se genom väggen?

För de som la märke till det var det första april igår och jag blev varse om det när ganska många som jag träffade på försökte (och i deras värld också lyckades) göra narr av mig eller skämta på min bekostnad. Som damen som kommer till Rubens hus när jag står och plåtar huset med Mount Meru i bakgrunden. Hon går visserligen i ”skottgluggen” när jag fotar men jag tar inte så stor notis om att hon är där eftersom Ruben har sagt att det är helt okej att fotografera. Samt att hon är som en liten prick på bilden eftersom jag fotar med vidvinkel för att få in så mycket som möjligt av landskapet runt huset. Hon börjar först hojta på argt på swahili och sträcka ut handen åt mig – vilket jag antar betyder att hon vill ha pengar. När det inte får någon effekt alls på mig tar hon upp en gren, lång som ett basebollträ men något tunnare, som ligger på marken och viftar ilsket med den mot mig och skäller ännu högre på mig och jag förstår inte mer för det. Ruben kommer springande, hejdlöst skrattande och föser undan henne under protester. Lite senare kommer det en annan kvinna, uppklädd i en traditionell festdräkt för massajer och hon vill att jag ska plåta henne, när jag förstår vad hon menar och lyfter kameran ställer hon sig och poserar. Jag hinner knäppa av två rutor, tänker gå lite närmare och ta ytterligare ett par bilder men blir avbruten av henne för hon sträcker fram handen, ser krävande på mig och säger ”money”. Jag tittar frågande på henne och Ruben bara skrattar och säger att vi ska gå. Damen springer efter oss och Ruben får stoppa henne för att hon inte ska hinna fram till mig och drar henne först motvilligt med sig och sen föser han iväg henne mot ett hus i närheten. Det hela utspelar sig med kvinnan upprört skrikande och Ruben skrattande. Flera liknande incidenter händer under hela dagen och människor runtomkring skrattar åt det hela. Själv kan jag inte riktigt förstå det roliga i det hela, men förmodligen har det med att jag inte kan tillräckligt mycket swahili för att greppa vad som sägs.

2012-04-01 Damen som ville bli fotad. Hädanefter fotar jag inga alls ens om de ber att jag ska fota dem... De får hitta en annan mzungu att använda som bankomat!

När jag kommer tillbaka till lodgen strax efter 18 på kvällen är jag ganska mör, för att inte tala om hungrig. Jag räknar efter och jag har varit ute och gått i ungefär fem och en halv timme under dagen och tycker faktiskt att jag har rätt att vara lite trött.

2012-04-01 Rubens fru gör i ordning kvinnornas lyxvariant på banangryta, med kött i. Jag fick dock ingen riktig kläm på varför det bara var för kvinnorna trots idogt frågande.

Men det starkaste intrycket från dagen är nog ändå den där banangrytan…

2012-04-01 Den där banangrytan...

Share on Facebook

Idag hade jag med mig Jomar, en lokalanställd på lodgen där jag bor, och jag var ute efter en handmålad tavla jag sett förra söndagen och en axelväska. På första stället ska kvinnan ha 50 000tsh (~250kr) för väskan, som givetvis var lila men jag tyckte den var för kort och slutade knappt under bröstet när jag hade den över axeln, jag vill ha den på höften. Jag tackar vänligt nej. Jomar tar mig runt halva centrum för att leta efter en passande väska och tillslut går vi till vad han kallar ”Big curio shop” – som är krimskramsens högnäste i Arusha. Små butiker med butiksförsäljare som är som gamar. Efter att ha fått prova ALLA väskor i fem butiker (ja, ALLA ska man prova, trots att jag säger att de är för små/korta går de inte med på det förens man får se hur de sitter på) börjar försäljarna springa runt till varandra för att försöka lösa mitt ”problem”. De färgstarka tanzanierna har inte riktigt samma smak som mig när det kommer till färger och mönster. Det ska vara skrikiga färger och psykedeliska mönster. Efter många om och men hittar jag ändå en väska som känns helt okej och betalar efter en liten prutning bara 17 000tsh (~85kr).

Jag hittar även killen som ville sälja tavla till mig häromveckan, jag prutar en del och känner mig hyffsat nöjd, men av någon anledning får de här människorna mig alltid att känna det som jag blir lurad trots att jag prutar till nästan halva priset. Jag betalade ~175kr, mot de ~325kr han krävt förra veckan. Det är något i deras sätt och kulturen med att ha godtyckliga priser som gör att jag aldrig riktigt kan känna att jag ändå fick ett okej pris.

2012-03-22 När jakten på väskan var avklarad var jag bara tvungen att få en bild på eländet och butikerna där jag handlade! Foto: Jomar

Share on Facebook

2012-03-15 Det är tur att jag gillar ödlor i alla fall. En orm hade förmodligen inte tagits emot lika lugnt.

Jag är inte direkt lättskrämd men snacka om att man hajar till!

I dag tog jag hjälp av en kille som arbetar på lodgen där jag bor för att få lite guidning i byn Sekei som ligger i utkanten av Arusha och är en förort. Intressant och lärorikt, förutom att jag lärt mig att man förmodligen ska vätska upp lite innan (borde jag inte redan kunna det efter Affe??) man ger sig iväg och förmodligen ha lite mer vätska med sig på vägen.

2012-03-15 Dagens höjdpunkt är när det kommer en "mzungu" till skolgården och tar upp kameran? Klassisk bild på "barnen i Afrika".

Jomar, en kort man på ca 155 cm, som inte kan så där väldigt mycket engelska trodde att mitt “det vore trevligt att klättra upp på toppen av det där berget någon dag” betydde “kan vi inte klättra upp nu?”. Väl mot högre höjder ville jag inte säga emot utan gick flåsande i hans fotspår rakt upp i himlen. Hans hastighet uppför är som min brukar vara på plan mark. Och för de som känner mig vet att det kan vara en ganska hög hastighet… Vid tre tillfällen var jag tvungen att stanna för att hämta andan och inser att jag helt tappat formen under vintern.

2012-03-15 Jomar on the hill

Där plantagen av bananträd och majs slutade ansåg han nog att jag fått nog och tyckte att vi skulle titta på utsikten innan vi vände kosan söderut igen. Han sätter sedan av i lätt joggande stil nedför kullen med en blek “mzungu” i hälarna… Tänk att bli besegrad av en liten kull (liten i jämförelse med grannen Mount Meru och storebror Kilimanjaro…).

Men promenaden var trevlig och vi utbytte några lärdomar, som vad kostar mina kängor (mer än vad han tjänar på en månad, men det ville jag inte gärna säga)? Vad kostar vattenflaskorna i Sverige? När jag säger 3 000tsh (ca 15kr) för en halv liter håller Jomar på att tappa hakan. Att vi kan dricka vattnet direkt ur kranen känns väldigt avlägset för honom och här kostar en och en halv liter vatten ca 1 000tsh (5 kr).

2012-03-15 En plats i eftermiddagsskuggan.

Eftermiddagen har ägnats åt bland annat två dopp i poolen, påbörja en ny bok, tvätta, boka en fem dagars safariresa, lärt mig lite mer swahili av Christian, en annan av de anställda på lodgen samt ett tappert försök att vätska upp inför safarin som börjar i morgon samt packa.

2012-03-15 Tvättning och torkning

Skippy, världens slöaste hund enligt husse, var i slagsmål med en annan hund under natten som smugit sig in på området. Dagen ägnade han åt att vila. Några blessyrer efter nattens tumult syntes inte alls på honom som tur är.

2012-03-15 Skippy är L'Oasis andra husdjur.

Share on Facebook